Och sen så var de tre...
Det var en fredag i februari 2018, jag kom hem från jobbet, M var redan hemma och höll på att fixa med mat.
Min mens hade strulat i några månader, den blev kraftigt försenad, men jag hade märkt ett mönster, varje gång jag trodde jag var gravid och tog ett test så kom mensen samma kväll. Antog att det berodde på att vi börjat prata om att skaffa barn och jag inte längre gick på några piller. Tänkte där när jag kom hem att jag tar ett test så mensen sen kommer, vi hade planer helgen därpå och då ville jag gärna att den skulle vara över.
Sagt och gjort, talade om för M vad jag tänkte göra (vi hade diskuterat det här några gånger tidigare då det ju redan hänt flera gånger), gick in på toaletten och kissade på stickan. Tvättade händerna och tvättade av mig efter jobbet, kastade sedan en liten loj blick på stickan och frös till. Den såg definitivt annorlunda ut!
Kallade på M att han skulle komma med bipacksedeln, han hörde nog på min röst att nånting hade hänt för han kom snabbt in. Vi kollade på stickan, kollade på bipacksedeln, kollade på varandra och utbrast "Oh shit" och "Herrejävlar!" Där var ett plus på stickan. Men för att vara på den säkra sidan väntade jag till på söndagen och tog ytterligare ett test, där var definitivt ett plus! 😍
Där och då förändrades hela vår värld för alltid!
Jag slutade omedelbart att röka, kontaktade barnmorskan, fick en tid rätt så snabbt och fick det bekräftat även där, vi skulle ha bebis! Jag var redan i v8 och allt rullade sedan på väldigt snabbt.
Det visade sig rätt så snart att jag låg i risk för graviditetsdiabetes så jag la om hela min kost och blev supernoga med allt. Nästa gång jag tog glukosbelastningen hade jag nästan perfekta värden. Jag mådde kanon! I alla fall tills den dagen jag gick och trillade på jobb, efter några ångestfyllda, och smärtsamma, timmar då jag inte visste om vår lille skrutt överlevt fallet, kunde jag till slut pusta ut i soffan med en förstörd arm, fruktansvärt ont i rygg, men en pigg liten krabat i magen med starka hjärtljud! Fallet gjorde tyvärr att det bara blev knappt en hel arbetsdag till innan bebis kom, resten av tiden blev jag sjukskriven för att jag hade så ont i ryggen (visade sig senare att jag fått diskbråck).
Efter en kopiöst varm sommar var det äntligen dags att bygga näste! 24 okt var vi beräknade till och det närmade sig med stormsteg. Arbetsnamnet för den lille var "Elli" då vi under ultraljudet fått veta att det troligtvis var en flicka som låg i min mage, men under tillväxtutraljudet i v 32 frågade de om vi fått reda på könet på barnet. Ja men vi vill gärna ha bekräftat att det är en flicka sa vi eftersom vi några dagar senare skulle åka till Ullared och köpa allt det sista. Tja sa han då, vad ser detta ut som? Och zoomade in, där var definitivt något som stack ut, ingen tvekan om vad heller. Vi bara skrattade, farmor trodde inte på oss när vi ringde för att berätta för henne.
Elli hade vi varit rörande överens om, nu var det svårare. Vi enades dock snabbt om mellannamnen Anders och Waldemar, men tilltalsnamnet var nåt annat. M ville att han skulle heta Assar, jag ville Vidar, och visst var det en liten Vidde där låg inne 💚
Jag hade täta besök hos barnmorskan i slutet, det räknades lite som en riskgraviditet då jag var överviktig när jag blev gravid, gick dock ner nästan 20 kilo under graviditeten.. Det blev bestämt att om förlossningen inte kom igång av sig själv senast en vecka efter beräknat datum så skulle jag sättas igång, så torsdagen den 1 november åkte vi in till Helsingborg för kontroll. Vi skulle vara där klockan 10.00, men några minuter innan 10 hade vi redan blivit inkallade och jag hade fått mig en shot för att sätta igång förlossningen, så det blev att ringa mormor och farmor och berätta att vi fick visst stanna kvar och bebis var på gång.
Jag var så taggad och fick rådet att röra mycket på mig för att snabba på processen så jag och M gick iväg för att köpa mat till honom, jag fick ju mat på sjukhuset. Medan vi satt på pizzerian och han glatt mumsade på kände jag hur värkarna tog i, till slut böev jag tvungen att be honom ta med sig pizzan, vi var tvungna att gå tillbaka! Vägen tillbaka kändes som flera mil, vi fick stanna flera gånger, det kändes nästan som att jag skulle föda mitt på vägen! Men när vi kom upp till avdelningen och jag satte mig ner en stund så bara försvann värkarna.. snopet! Så här höll det på hela dagen! Jag fick shotar regelbundet, fick lavemang och traskade på, men nope, när kvällen kom var jag bara öppen 2,5 cm. De ansåg att jag skulle sova och ladda batterierna och så skulle vi fortsätta under morgondagen. Fick mig en rejäl cocktail som totalt knockade mig. Vaknade dock och var som i ett töcken flera gånger under natten på grund av värkarna. Vid 6 på morgonen plingade jag på klockan och sa att vi kunde lika gärna sätta igång igen, det blev ingen mer sömn. Nu kopplade man på ett dropp istället och jag påbörjade vandringen runt avdelningen igen, kunde ju inte ge oss ut med dropp och allt. Kändes som att det gjorde nytta, vid undersökningen på förmiddagen visade sig att jag var öppen nästan 6 cm och vattnet gick 10.48. Fick sån jäkla energi av det, hade värsta gåbordsracet där runt avdelningen, all personal tjoade och hejjade på mig när jag lunkade förbi. Luften gick dock nästan ur mig när jag blev undersökt på eftermiddagen och bara var öppen knappt 8 cm (snarare 7), då ville jag inte mer, jag som var övertygad om att när vattnet väl hade gått så skulle det gå undan.
Min storasyster kom in för att lämna snus till M då det inte gick att köpa på sjukhuset och han inte ville lämna mig när jag hade så ont. Det slutade med att syrran stannade kvar, vilket var skönt för både mig och M för vi hade ännu en lång väg kvar.
Jag envisades med att stå vid gåbordet, tänkte att gravitationen skulle göra lite nytta med. Barnmorskan hade sagt till M att han skulle försöka få i mig lite socker, typ choklad och Coca Cola, jag fasade, jag hade ju uteslutit socker i flera månader och mådde dåligt när jag fick i mig nåt, men jag behövde tydligen den snabba energin. Dock var mina värkar vid det här laget så täta att jag stod med lustgasen för ansiktet, när värken ebbade ut tog jag bort masken, hann säga "dricka" sen kom nästa värk. De fick stå redo med flaskan vid sidan om masken när värken ebbade ut, jag hann med två klunkar och sen kom nästa värk. Så höll det på i flera timmar! Slutspurten var hemsk! Då fick jag ligga ner på sidan med ena benet uppe i en sån byngel för att hjälpa kroppen på traven, det fick mig att vilja krysta men det fick jag inte. Efter vad som kändes som ett halvt liv var det så äntligen dags att krysta. Det tog ett par krystvärkar för mig att fatta hur jag skulle göra, sen jäklar! När Viddes huvud var halvvägs ute ebbade min värk ut och det kom ingen ny... hans placering gjorde fruktansvärt ont men ingenting hände! Syrran har berättat i efterhand att hon började bli rejält nervös när ingenting hände, tydligen även personalen, detta var jag dock lyckligt ovetande om för när det kom en liten antydan till värk så tog jag i för allt jag var värd, sen var han äntligen här 💖
